Lyckan vs smärtan.

Idag pussade jag min yngsta dotter.

Såna pussar som nästan är mer bus.

Pussar mot halsen.

Hon skrattade.

Och jag kände det.

Skrattet.

Inom mig.

Jag kände livet.

Kärleken.

Den bubblade.

För en kort sekund

vaknade jag igen.

Jag brukar inte vara rädd för känslor.

Nånstans tror jag de är bra.

Nu också.

Hampus mamma är inte tom.

Han vet att jag gråter.

Som när jag skulle läsa en film för honom.

Innan han kunde läsa texten själv.

Och jag kunde inte läsa klart

när filmen blev för sorglig.

När flickan i filmen plötsligt dog.

Känslorna måste ut.

När gråten kommer ut.

Då kommer också lyckan för de andra.

Döttrarna.

Sambon.

Jag tror det i alla fall.

Måste tro det.