Snälla.
Jag ber er.
Säg inte till mig att försöka kämpa.
Att försöka vara stark.
För flickorna.
Som att det inte är det jag gör.
Jag vaknar varje dag,
när mitt barn inte gör det.
Aldrig kommer att vakna mer.
Fastän jag vill sjunka ihop
och aldrig mer kliva upp,
så står jag.
Går.
Springer.
Busar.
Ligger också en hel del i soffan.
Paralyserad.
Men ändå.
Fastän jag inte har något leende i mig,
så ler jag och skrattar för mina flickor.
Är inte det att vara stark?
Att försöka?
För jag ska säga
att det kräver all min styrka
att bara ta nästa andetag.
Bra, Maja! ❤️
GillaGilla
Så är det verkligen Maja ❤️❤️
GillaGilla
Du skriver så känsligt och fint! 🙌
GillaGilla