Jag minns en gång när jag var liten.
Min syster och jag var hos morfars.
Farfar hade precis dött.
Jag var 7 år.
De satt vid köksbordet.
Jag fick en karamell.
En sån rund och hård.
Min mormor sa till mig att vara försiktig.
Då slank den ner i min hals.
Precis i samma sekund.
Morfar var snabb.
Han bankade mig i ryggen.
När den inte kom upp
lyfte han mig i benen
upp och ner.
Skakade.
Kanske inte enligt regelboken.
Men jag kräktes
och då kom den upp.
Tillbaka i köket låg mormor på golvet.
Totalt panikslagen och i chock.
Som liten tyckte jag
hennes reaktion var konstig.
Ända tills nu
har jag tänkt så.
Även fast jag vetat
att mormor varit med om samma
med döden som resultat.
Om jag minns historien rätt.
Jag förstår henne nu.
Traumatiserad.
Jag hade nog gjort samma sak.
Nu.
Bara sjunkit ner.
I panik.
Och tänkt:
”Nu förlorar jag en till…”
Minns också mormor på golvet. På köksmattan, där hon andades ut. Jag minns inte att jag var rädd utan mer att det var lustigt gjort av en vuxen att lägga sig på golvet. Skönt att barns reaktioner får vara ovetande och naiva.
KRAM!
GillaGilla