Viktigast av allt är kanske
att vi inte lägger ansvaret
för kontakten på den sörjande.
Vi kan undvika att säga
”Ring mig om det är något,
jag finns här”
eftersom risken är stor
att den sörjande inte orkar vara
den som hör av sig.
Då är det bättre om vi säger ”
Jag ringer dig på tisdag igen,
svara om du orkar”.
Ibland får vi inget svar
och det är helt okej,
den sörjande orkar inte alltid svara,
men då kan vi ringa tillbaka.
Igen och igen.
Det här är den första punkten
i första hjälpen vid sorg
som Svenska kyrkan har gjort.
Innan jag skriver mina synpunkter
vill jag påminna om att INGEN
ska få dåligt samvete.
Jag vill med det jag skriver hjälpa till
att förändra synen
på den som sörjer.
Och hur man kan finnas till.
Anledningen till att det blivit tyst
kring mig som sörjer
är att folk sagt:
1. ”jag tänker på dig”
2. ”jag finns här om det är nåt”
3. ”ring om du vill prata”
Oftast vill jag inte prata.
I mina jobbigaste stunder
vill jag sitta tyst.
Fast bredvid någon.
Och prata ibland.
I vanliga stunder
vill jag vara som vanligt.
Men jag vet inte hur du når mig
om vi planerat några dagar bort.
Jag vill att mina barn ska leka.
Men jag kan inte be om hjälp.
Jag vill att hushållet ska funka.
Men jag känner mig svag
om jag inte fungerar.
I vårt samhälle
ska man inte vara svag.
Och man behöver inte ringa ens.
Ett sms, ett meddelande på Facebook
eller varsomhelst.
Och vill du erbjuda hjälp,
fråga inte.
För du kommer få ett nej.
Vill du hjälpa mig att minnas Hampus
genom att fråga saker?
Det är välkommet.
Varje sörjande är unik
men att prata om minnen
gör den döda mer levande.
Närvarande.
Och även om det är jobbigt
så är det en del i en läkande process.
För alla.
