Maryam gråter i princip aldrig.
Ärligt talat trodde jag att det var nåt fel.
I början.
Hon låg liksom bara där.
Hela tiden.
Skönt förstås.
Men konstigt.
BVC sa att jag lyckades ge henne lugn.
Att hon var nöjd.
Men jag var tveksam.
Sen började det hända saker.
Innan hon började le, skrattade hon.
Oj så kittlig!
Sen kom leendet.
Och det slutar liksom aldrig komma.
Hon är vår solstråle.
Hampus valde henne.
När jag bad om hjälp.
Hon var ju så snäll.
När hon var riktigt liten
brukade hon ligga på hans bröst
när han spelade tv-spel.
Det enda som är med Maryam
är att ibland ibland skriker hon till.
Ett gråt som säger
att all världens olycka drabbat henne.
Från absolut ingenstans.
Så blev det ibland när Hampus bar henne.
Han såg så chockad ut.
Minns tydligt hans min.
”Vad hände?”
Och så skrattade han till lite.
Ett skratt som litegrann
bara lite
avslöjade att blev lite nervös.
”Heeeej syrran, heeeej syrran”
sa han alltid.
Med en såndär röst man får med bebisar.
Fick hennes leende såklart.
Och hon hans.
Så fina de var tillsammans.
❤️❤️❤️
GillaGilla