Föräldra-bragd, eller nåt.

Jag överlevde den här dagen också.

Märkligt.

Hur mycket man tar sig igenom egentligen.

Idag har jag brutit ihop för minsta lilla.

Gråtit för spilld mjölk.

Bokstavligen.

La Amira med panikångest.

Och hon somnade!

Det måste ju vara en bragd bara det.

Någon slags föräldra-bragd.

Att jag lyckades dölja den.

Däremot såg hon mig gråta före.

Kom och kramade mig.

Strök mig över håret.

Och gav mig sin Pippi-docka.

Sen vaknade hon gråtandes.

Efter bara ett kort tag.

Det lät panikslaget.

Men ni ska veta en sak.

Pappa är en gudagåva.

Jag vet inte hur jag skulle klarat mig,

klarat oss,

utan hans stöd.

Det känns bättre nu i alla fall.

Nu ska jag bara lyckas somna.