Det som är svårast.

Jag skriver ibland

att jag måste vara stark för att andas.

Det är såklart inte sant.

Att andas är naturligt.

Det är ett försök att beskriva hur det känns.

Jag ska berätta om några situationer

då jag har problem.

Varje gång som jag gör något annat

än att sysselsätta

underhålla

hjälpa

vårda barnen

så behöver jag aktivt andas.

Öppna munnen

och andas

för det känns som att jag inte får luft.

Och det gör liksom ont.

I bröstet.

Och då och då

så känns det som

att hela kroppen tappar musklerna.

Även det då jag stannar upp

Som att all förmåga att använda musklerna

bara rinner ur mig.

Och jag måste aktivt agera

för att inte rasa ihop.

Jag har aldrig gjort det.

Rasat ihop alltså.

Men när man talar om styrka

så är det nog det som är svårast.

Det är sånt som borde gå av bara farten.

Och det är sånt som inte syns.

Utanpå.

När de här sakerna inte fungerar

så blir resten av livet

så förbaskat svårt.