Fortsätt leva

När jag var ung var jag på endel begravningar.

Och det hände mycket.

Även fast det var lilla Norsjö.

Det var framförallt en höst

då olyckor och sjukdomar tog livet av flera.

Jag minns framförallt en begravning.

Jag var ca 15 år och satt i kyrkan.

Jag såg tjejens mamma därframme

Vi hade varit vänner tidigare.

Jag och tjejen.

Jag såg mamman och funderade hur det gick till.

Hur hon mådde.

Hur hon klarade sig.

Fasade över hur hemskt livet måste vara för henne.

Efteråt var vi bjudna till minnesstunden.

Och alla som ville skulle förstås krama om föräldrarna.

När jag kom fram till mamman

så kramade hon mig hårt och sa:

”Kom ihåg att fortsätta leva”.

Jag minns det så tydligt

för jag blev alldeles ställd.

Sa hon det till mig?

Hon som precis förlorat sitt barn…

Hampus klasskompisar kramade om mig också.

Några av dem.

På begravningen.

Jag borde också ha sagt nånting klokt.

Jag vet inte ens

om jag sa något klokt alls den dagen.