Det kommer närmare, utan att alls vara nära.

Jag undrar när jag ska fatta.

Fatta att Hampus inte finns.

Jag såg nyss en bild

från hans gravplats.

Och det tog nog två sekunder

innan jag insåg vad jag såg.

Som att jag först

zoomade in på klassfotot

och sen fick inse verkligheten

när min sega kamera långsamt

zoomade ut.

I mina tankar gick jag idag in i paniken.

Men oxå i glädjen jag kände

precis innan ögonblicken.

Före och när jag fann honom.

Men sen stängde jag snabbt.

Omedvetet alltså.

Amira har pratat supermycket idag.

Om Hampus.

Om månen.

Om hans säng i himlen.

Hon borde få minnas honom.

Sen alltså.

Det är inte rättvist.

Och Maryam

som ska höra historier

om hur hon var med när han dog.

Hon borde väl

ha fått tid med honom?!