Jag längtar efter lyckorus.
Jag saknar dem faktiskt.
Ett lyckorus som sveper en med.
Rosa moln.
Lättnad.
Kanske jag aldrig riktigt känner så igen?
Jag träffade en gammal kollega.
Hon åkte samma buss som mig.
Hon sa att jag alltid var så positiv.
Att det var så hon mindes mig.
Allt skulle lösa sig.
Jag känner mig inte positiv nu.
Eller framåtriktad.
Med lösningsfokus.
Men kanske är det vad jag har?
Med tanke på allt som hänt.
Är det den delen av personligheten
som håller mig uppe?
Kanske.
Jag fick ofta lyckorus förut.
För små saker.
Kanske är jag
bara duktigare på att känna efter.
Var jag duktigare på att känna efter.
Jag kan känna glädje.
Men toppen trubbas av.
Jag stängs av.
Men är det något jag önskar mig
så är det just lyckorus.
Fjärilar i magen.
Rosa moln.
