Varför frågar ingen?

Morfar är här.

Eller mor-sa

som Amira säger.

Han frågade mig hur jag mår.

Och hur det går.

Jag vet inte vad jag ska svara.

Inombords vill jag alltid skrika.

Svära.

Kasta saker.

Bli uppslukad av det svarta.

Av stormen.

Tappa kontrollen

och bara låta den äta upp mig.

Men jag gör inte.

Det är tydligen många som frågar.

Frågar hur jag mår.

Det är bara att alla frågar min syster.

Min mamma.

Min pappa.

Vad nu det skulle ha för effekt?

Vill man ha nåt att prata om?

Med dem?

Jag kan bli irriterad.

På vad folk säger.

Bara för att mitt inre är så kaos.

Jag kan bli irriterad på

att nån skriver att de finns.

Och sen inte bryr sig mer.

Som att det skulle vara mitt ansvar

att be om ett rep

till min djupaste svarta håla

istället för att låta mörkret bli tryggheten.

Som exempel.

Men det som sårar mig allra mest

är människor som försvann.

Människor som ändå borde haft min rygg.

Som var mina vänner.

Eller nära bekanta.

Men knappt har sagt ett ord.

Fler föräldrar i min sits

verkar dela mina upplevelser.

Det känns som det ultimata sveket.

Att helt enkelt inte finnas där.

I min värsta tid.