I limbo mellan mina barn.

Jag känner faktiskt att jag tappar det

mer och mer.

Tappar kontrollen,

tappar besinningen.

Hatar världen.

Hatar människor.

Blir ilsken.

Hård.

Tål superlite.

Tappar lusten att ta hand om mig.

Tappar driv inombords.

Tappar liv inombords.

Och ju mer jag tappar liv

desto närmare är jag Hampus.

Så det känns inte fel.

Lever i någon slags limbo.

Mellan mina barn.

Det i himlen.

De på jorden.

Och så tappar jag mening.

——————————————————->

Imorgon ska vi minnas Hampus.

Tillsammans.

Nästan hela familjen.

Förutom bror som bor långt borta.

I mitt huvud ska vi överraska Hampus.

Som en sån spännande dag.

Födelsedag kanske.

Jag väntar mig att han ska komma.

Vi har kanske gömt oss

och ska ropa: -”Överraskning!!”

Och han ska le sådär.

Plirigt.

Och bli jätteglad.

Och om och om igen

måste jag banka in i mitt huvud

att han är borta.