Vi promenerade till kyrkogården idag.
Till Hampus plats.
”Väntar Hampus där, mamma?”
Hur förklarar man något
som man inte förstår själv?
”Nej, Hampus är ju i himlen, älskling.
Men han har fått en egen plats
en sten
som vi kan komma till.
Och prata med Hampus.”
Amira är i min famn.
Det är kanske tryggast.
Hon ler.
Nästan lite blygt.
Och ropar snabbt mot himlen.
-”Hej Hampus!”
När vi kommer fram
går hon direkt till hans bild.
Hon ska klappa honom säger hon.
-”Ja, vi kan stryka honom på kinden.”
Jag tycker mig höra
att morfars röst darrar lite.
Men han håller sig samlad.
Precis som oss andra.
Resten av dagen är Hampus för Amira.
Det märks att hon försöker relatera.
Bearbeta det som pågår.
I badet tar hon upp en ”telefon”.
-”Hallå! Ska vi åka till himlen?
Den hon pratar med frågar troligen
vad de ska göra där.
-”Ja, hämta Hampus.
Jag vill vara med han.
Och åka till lekparken”.
Amira är bara ett barn.
Inte ens 3 år än.
Allt händer i nuet
och det är liksom inget konstigt.
Hon bearbetar i leken.
I en klackspark.
Det verkar skönt.
Det enda som tar på henne.
Är mina tårar.
-”Är du ledsen, mamma?”
Och en osäkerhet
som inte riktigt går sätta fingret på.
Ett starkare behov av att veta var jag är.
❤️💔
GillaGilla