Att säga godnatt för sista gången.

Tänk dig

att du som förälder

som sedan ditt barn föddes

skulle välja

att ta över alla barnets sjukdomar,

skulle önska

att skydda ditt barn från allt,

skulle ge ditt liv

för att ditt barn ska få leva,

måste säga godnatt för sista gången.

Jag har gjort det.

Och jag gör det.

Varje kväll nuförtiden.

Igår till exempel

höll jag Maryam i mina armar.

Gungade lite fram och tillbaka

sådär som gör henne lugn.

Hennes nalle spelade musik.

Den där som vi spelar varje kväll.

Hon sträckte sin lilla arm mot mig.

Mot mitt ansikte.

Och klämde på mina läppar.

Sådär som hon alltid brukar.

Det gör ont

men jag låter henne

för jag vet att hon blir trygg.

När hennes ögon slöts

böjde jag mig ner

mot hennes panna.

Och pussade den.

Den allra mest innerliga puss.

Den där som Hampus fick.

Jag kände den.

Alla känslor liksom krampade i bröstet

som om det är nåt som bara måste ut.

Kommer sånt här att släppa?

Tappar man nånsin rädslan

att något ska hända ens andra barn?

Kommer jag få tillbaka tryggheten?

Den där tryggheten

som säger att allt händer alla andra.

Den där tryggheten

som säger att hemma kan man vara trygg.