Livet i repris.

Idag har jag äntligen tagit mig till gymmet.

Det är verkligen ett steg åt rätt håll.

Det var alldeles för längesen.

Och jag behövde det på alla sätt.

Däremot kom jag inte heller där ifrån

de flashbacks som bara jag ser.

Om man fruktar för sitt liv

eller är på väg att dö

så sägs det att livet spelas upp.

Hela livet i snabba bilder.

Så är det för mig nu.

Men det är inte mitt liv på bilderna

och inte heller är jag på väg att dö.

Det är hans.

Bilderna fladdrar framför mina ögon

och gör mig ofta alldeles matt.

Och knäsvag.

På löpbandet idag

var Hampus allt jag såg.

Hampus skratta.

Hampus död.

Hampus liten.

Hampus skolavslutning.

Utvecklingssamtal.

Hampus död.

Hampus kram.

Hampus.

Hampus.

Hampus!

Hampus död!!

I nån slags vindlande orkan

som sliter och drar.

Min hjärna är trött.

Ibland märker jag till och med

att jag glömmer hur ord stavas.

Det gör mig lite nervös.

Hur jag egentligen mår.