Sockernollad!

Ja, jag är det faktiskt.

Jag tror det.

Igår åt jag kakor

men mamma hade bakat speciella.

Såna som inte gör att blodsockret rusar.

Såna med sötströ istället.

Och jag är nöjd.

Älskar att jag är så beslutsam denna gång.

Promenaderna brister jag på.

Motivationen fanns före magsjukan.

Nu är den borta.

Både magsjukan och motivationen.

Jag försöker också

hålla nere portionerna.

För den här gången ska jag lyckas.

Kilona efter Maryam ska bort.

Sen Hampus dog

har allt bara varit borta.

Ni vet, knappt duschat ens.

Livet blir en sån virvelvind

när traumat kommer.

Man inser nog inte ens.

När man är sådär utifrån.

Nu har det i alla fall gått 10 dagar.

Och jag är så stolt.

Även om jag brustit i promenaderna.

Över mig själv.

Jag kan göra det här.