Det finns en människa inuti.

Jag ser en människa inuti mig.

Hon är mamma.

Hon syns alltjämt.

Hon har tappat det.

Av sorg.

Hon är rödgråten.

Hennes hår är långt.

Svart.

Hon har en klänning.

Sönderriven av väder och vind.

Jag ser hur stormen i regnet

får den att fladdra.

Det rinner tårar ned för hennes kind.

De är svarta av mascara.

Hon skriker.

Våldsamma.

Hjärtskärande skrik.

Skrik som gör ont.

I henne.

I den som hör.

Hon sparkar och slåss vilt omkring.

Hon är så arg.

Förtvinande förtvivlad.

Jag ser hennes hjärta.

Det går i bitar.

Tusen bitar flyger som i en explosion.

Sen blir hjärtat helt igen.

Bara för att krossas igen.

Om och om.

Som en fågel Fenix.

Den där mamman syns inuti mig

varje gång jag tänker på Hampus.

Den där mamman hon är jag.

Men hon kommer inte ut.

Hon finns därinne.