Jag är inte samma.

Att vara med i tidningen

var ett val jag gjorde.

Endel i min egen process.

Och endel i att komma framåt.

Men det har dragit igång mycket.

Alla blogg-inlägg läses igen.

Gamla

bortglömda.

Från den första tiden.

Så jag läser dem också.

Jag slits dit

som att jag är tvungen att läsa dem.

Och jag minns.

Jag sveps tillbaka.

Jag känner mig inte samma som då.

Fast ändå precis lika.

Förut var sorgen så desperat

så stark

så upp och ner

kaos

mängder av känslor

överallt

jämt.

Nu är sorgen mer dov.

Som att jag lever i den där kvicksanden

som jag nämnde i reportaget.

Trött av kampen

att hålla mig uppe.

Och för att kunna ta mig framåt.

Av att tappa fotfästet.

Men kanske framförallt rädd.

Rädd för att förlora nån mer.

Men också rädd för att må såhär

resten av livet.