Tänk vilken lyx det är
att gnälla på sitt barn.
Att ha ett barn att gnälla på.
Jag drar mig så för det nu.
Hur mycket de än gnäller
hur trött jag än är.
För jag lever med alternativet.
Det där alternativet
som andra har lyxen att tänka inte händer.
Eller som jag var förut,
har lyxen att aldrig ens tänka på.
Tonåringen
som aldrig kan bestämma sig.
Tonåringen
som får utbrott.
Den lilla pojken
som aldrig sover.
Den lilla flickan
som ofta är sjuk.
När jag hör gnället
vill jag brinna av.
Säga ifrån.
-”Hur jävla tur har du inte
som har ditt barn vid liv?!”
Men jag bara sitter där.
Även fast det känns som ett hån.
Jag hoppas även min öppenhet
kan få er att använda alternativet.
När de känns sådär jobbiga.
Era barn lever i alla fall.
Jag menar,
jag kan också få de känslorna.
Sen kommer verkligheten ikapp.
Jag ger dem en kram extra
och mig själv ett andetag till.
Jag är okej.
De lever i alla fall.
❤️Kram älskade Maja❤️
GillaGilla