Falla ner, studsa upp.

Vilka tider det ändå är.

Nyförälskad i våren så känner jag mig nog glad.

Barnen sprudlar av liv.

Och det finns nog inga svårigheter.

Inte i det här efterlivet.

Inte när allt är så relativt.

Solen lyser

och jag är på väg till jobbet.

Med hjälp av vår ”tävling”

har jag äntligen tagit mig igång.

Med promenaderna.

Ibland ensam.

Ibland med kollegor.

Så länge jag håller mig igång

pågår livet helt utan tankar.

De där sorgsna tankarna.

-”Vilken är Hampus favoritfärg?”

Sånt där kan komma från ingenstans.

Och då rasar jag alltid.

På en kort sekund

har jag gått igenom både sorg och ilska.

Men ändå

med allt som händer hinner jag inte mer.

Jag måste fortfarande studsa upp.

Så jag klarar mig.

Bättre än andra.

Andra som förlorat livets mening.

Ens barn.

Förmodligen sämre än andra också.

Men om nåt inte är en tävling

så är det nog det här.