Jag går längs stigen bort från dig.

Jag går längs kyrkogården.

Bort från dig.

Jag kunde inte stanna länge idag.

Klarade inte.

Det knastrar i gruset under mina fötter.

Jag vänder mig om.

Ser din gravsten.

Alla tända ljus.

På andra sidan vattnet ser jag andra ljus.

En stor fabrik.

I nattens mörker skapas

ett mysigt sken därifrån.

Jag slås av det absurda.

Att jag går på en kyrkogård.

En sen kväll.

Jag hör inte hemma här.

Inte på grusstigen.

Inte mellan gravstenar.

Jag tittar bak mot din gravsten igen.

Minnesbilder börjar snurra.

De kommer så intensivt.

Jag ser dina födelsedagar.

Andra födelsedagar.

Sånt som hänt.

Saker vi gjort.

Vi åkte till Ö-vik en gång.

Med mormor.

Du fick en dator en annan gång.

Och en grodbakelse på morgonen.

Ofta var det runt påsk.

Nångång var vi hos mormor.

Vi gjorde en påsktårta som jag hittat.

Med marsipankycklingar.

Sen smyger sig det där hemska på.

Den där natten.

Oförståelsen.

Ilskan.

Jag vrider bort huvudet igen.

Lampor.

Grusstig.

Fabrik.

Sken.

Jag orkar inte.

Jag har blivit svagare.

Det känns så.