Mina murar är håliga.

Wow. Hysterin runt Corona är något galen. Sjuk liksom. Men det är sånt där man får vifta av sig och försöka njuta av den extra lediga tiden. Och eftersom jag älskar att vara på jobbet så är det knas haha. Inte konstigt att jag förut hade ungefär 100 järn i elden. Det har jag kanske nu också, men inom 4 väggar (hemma alltså).

Mina barn har en extremt måttlig förkylning och jag har en lite sväng av halsont. I vanliga fall hade jag nog inte hållit mig hemma men nu följer vi med tiden och har varit inomhus nästa hela helgen. Igår, söndag, var barnen gaaaaanska så rastlösa.

Är det inte märkligt ändå? Hur mycket som hänt sen nyår? Jag skulle prioritera bloggen, men känns som tiden kaosar. Upp, ner, och överallt i en enda villervalla.

I sorg och saknad har det varit en väldigt tuff tid. Jag vet inte riktigt varför. Men jag tror att om jag är lite sänkt av andra anledningar så är mina murar lite håliga. Och sorgen tränger igenom och sköljer över med sån kraft att jag inte kan eller hinner försvara mig.

Och den där frågan i bloggens titel: min son dog, vem är jag nu? Den fortsätter att förfölja mig. Jag kämpar för att vara mig själv, men kommer jag kunna sluta kämpa nångång? Sådär så det bara kommer av sig självt? Eller är jag nån helt annan nu så jag borde låta den komma fram?